Angelica

Visst,borde är en sak, men göra är en helt annan.

Bara för att jag är trött och inte har något speciellt för mig förutom att välja bilder som vi ska printa upp till stugan så gick jag över lite bilder på mig själv, snacka om att jag är lite utav en okrönt drottning i posebilder.

Man ska väl börja från början..


Vägen från Tyskland 2002

Mer spännande bilder uppkommer efter mån om tid.

Hemma igen, efter fem dagar på sjukhus. Jag vet inte men jag känner mig konstig, jag vill liksom inte vara hemma, innan jag reste då trivdes jag så bra, men nu när jag har varit på grannens grönare gräsmatta så känner jag mig inte nöjd, jag längtar till USA. Ge mig USA nu! Jag får en inre panik som bara byggs på, hoppas att det mildras när snön försvinner. Just nu känner jag mig bara tom. Kändes nästan som jag inte kom hem utan till jobbet, usch. Tills bättre vindar kommer får jag bara låtsas som det regnar, eller nåt. Idag: Ja har hostat hela natten, gick upp kl 4 och kokade honungsthé och satt i sängen för att bota min rethosta, utan någon lycka. Allt hostande gjorde att när jag vaknade för att gå upp, hade jag både magsmärtor och ont i huvudet. Hela världen snurrade när jag skulle till köket. Det är väl en aning bättre nu. Vill liksom bara vara frisk, fick ett erbjudande om myskväll imorgon, jag vill så gärna men när en 100 meters promenad känns som ett maratonlopp börjar man tvivla på sin förmåga. Om kroppen inte orkar så får jag hoppas att det blir fler myskvällar. Jag har dock varit så produktiv jag kan, har sökt jobb. Jag har ju det på furuvik, vet inte om jag ska ta det. Men det får bli en senare överläggning. Sen har jag nyss ätit lunch, två mackor och en kopp thé, precis vad jag behöver, så nu är jag mätt som en plätt. Kvällen då? Den ska jag spendera hos pappa, han, jag, så ska det låta, en bra film och mat. Undrar vad det blir, har levt på skonkost sen fredags och allt det jag vill ha som typ kinamat, tacos osv kan jag nog inte äta, dels orkar jag inte och dels är det för starkt. Hoppas det blir nå gott som är lätt att äta. Framtidens "To do" lista: * Umgås med Mickis * Baka med Anna * Hundpromenad med Linda nästa fredag * Ringa Kilroy om utbildning * Göra studiebesök hos pappas kompis på mäklar firman * Höra med Daniel om jag kanske kan prata med hans mamma om juridik yrket, och såklart ta en filmkväll med honom också! * Leta bostad i USA * Anmäla mig till Greencard lotteriet på US department * Fortsätta söka jobb * Umgås med Maria * Plugga upp franskan, tack vare hat Benno. * Söka stipendier * Göra Karibien filmen * ÅKA TILL ÅRE, yes! * Hjälpa pappa rusta i stugan i Åre * Se över finanserna, kanske söka studielån via, kanske fråga min farfar om ett lån om han inte anser att vid 93 års ålder skänka en liten summa till ett alltid lika stöttande barnbarn. Lutar nog mer till lånet trots att han skulle kunna ge mig. * Besöka Monika den 21/4 angående studierna * Söka studentvisum Nu kommer jag inte på något mer, men detta räcker for now.

Detta dag har i princip bara bestått av undersökningar, gastroskopin överlevde jag med näppe, var lite obehagligt men väldigt coolt att se in i mig liksom, Rektroskopin var snäppet värre när det kommer till smärtan, speciellt när dem blåste in luft i tarmen, kändes som hela blidtarmen skulle explodera. Men jag var klar vid nio med beskedet att jag har kronisk refluxsjukdom och magkatarr, urinvägsinfektionen är nog borta nu tror jag.
Men skönt att jag fick konkreta bevis att du har det, det och det. Istället för att bli behandlat för 1000 andra saker.
Idag ska jag åka hem och det ska vi fira med våfflor, då det är den våffeldagen idag, de fettisdagen, julafton och min födelsedag är de bästa på hela året, nästan iaf. Jag älskar våfflor, men i lagom mängd.

Är den inte fascinerande, min granne som legat och skrikit i 3 dagar vet fortfarande inte vart hon är trots att sköterskorna har talat om det. Tjuvlyssnade lite på samtalet,
-Vet du vart du är?
Nej
-Ingen aning?
Nee
-Du är på sjukhuset?
Va är jag?
- Ja och du har varit här i flera dagar nu
har jag?
-Jaa
säger du det. "

Jag vet inte, jag borde tycka synd om henne, men jag tycker hon mest är irriterande och rolig. Kanske känner såhär eftersom hon åtskilliga gånger har väckt mig med sitt skrik.

Men snart slipper jag bli väckt av grannen, thank god for that.
Nu ska det bli skönt att duscha, jag är läskig nu, men mitt hår lär väl älska att man inte övertvättar det som det ibland kan hända att jag gör.

Jag slog två flugor i en smäll idag, jag hade sedan tidigare blivit kallad till matsrype och svalg röntgen och det visade sig vara idag och svag som jag är fick jag åka rullstol ner till 4an och när skulle dem röntga mig stående med någon tjock vätska som jag skulle svälja gång på gång. Hon som gav mig drickan sa först att det smakade som fil med vanilj, jag bara, åh gott det kan behövas då jag måste svälja detta 20 gånger för att få alla bilder. Som fan att det smakade vaniljfil, snarare mosad aphjärna. Usch va äckligt det var, tillslut tänkte jag bara säga, nej jag grejar inte detta nå mer, låt mig gå. Du vet den känsla när man har utsatt sig för något obehagligt och man tror att detta blir den sista gången och tycker att det är skönt att det är över snart, den känslan fick jag säkert 15 gånger under den halvtimmen.
Läkaren bara, ja också en klunk till, en klunk till, efter tio svep tänkte jag kasta in handuken, men sen kom jag på att så skulle Rocky aldrig gör, man ska härdas.
Allting avslutades med att jag var tvungen att äta en köttbulle med kletet i, herregud tänkte jag, men till min förvåning smakade de köttbulle och inte ihopblandad kompost eller någon annat läbbigt.
Det finns som sagt inget ont som inte har nå gott i sig.

Snart väntar Gastroskopin, är jag nervös? Nej faktiskt inte, jag är ganska lugn, har ont i magen och då kan man inte gå runt och tänka på så mycket annat.
Natten då? Usch, trots att jag fick hostmedicin, rethostmedicin och thé med mycket honung, så vaknade jag 03:10 av magsmärtor och timmarna från jag gick och la mig tills jag fick smärtstillande, var hemskt, en lång väntan i tron om att hostmedicinerna skulle verka, men nej, tillslut blev jag övertygad om att jag hade blivit resistent mot dem och min första tanke var: Kunde jag inte brutit benet istället för att ha blivit resistent mot de. Men nattsköterskan lugnade mig med att säga att förmodligen hade hostan blivit värre och då biter inte medicinerna på hostan. Toppen, bind fast mig på en skateboard och skicka mig ut i en backhoppasbacke med förbunda ögon.
Men tillslut kunde jag somna för att vakna är ett gallskrik, HJÄÄLP! min granne skulle få sätta sig på en stol och bångstyrig som en 3 årig ville hon inte det och därmed började hon skrika hejvillt. Trött och förbannad som jag är blev det inte bättre att mamma ringde några minuter efter. Hallå, jag är sjuk och trött, legat och hostat halva natten och när jag äntligen funnit frid, ringer min mamma. Då, som alltid när jag börjar prata blir jag pigg. Bättre blev det inte eftersom jag måste fasta och då blir frukosttimmen för en som vill ha frukost så fort den går upp olidlig. Det är limpmackor med ost där, thé där och havregrynsgröt hos min dementa granne och jag ligger med knappt ett glas vatten. Men trösten var ju ostkakan igår,tanken gjorde att jag kunde överleva frukosttimmen. Inte för att jag har någon aptit eller för att jag är specielltt stor i maten så ligger rutinen och vetskapen om att man kommer vara så slut utan frukost hela dagen. 

Undrar om jag ska se på film eller om jag ska fortsätta se på Maloo i efter 10, jobbigt beslut, men måste tas oavsett. 
Men först ska jag nog ta och ringa min tv-spelsgalna pojkvän.
 

Idag? Visst jag har sett på film, ätit ostkaka, haft besök av mamma, pappa och supergulliga sjuksköterskor. Så dagen har varit bra. Det är konstigt trots att man nästan enbart ligger så går tiden frammåt. Det går nästan mer långsamt hemma än här.
Vad kan jag säga som är negativt då? Min dementa granne som tror att jag iförd hello kitty pyjamas jobbar här och tänker servera henne kaffe. Nej du tant lilla, jag har magont och nu går jag.
Klockan, alltså igår, tillslut pumpade hjärtat i samma tackt som klockjäveln, sur, trött och ont som jag har klev jag upp, drog ner klockan och slet ut batterierna. Dö klockfan dö! sen somnade jag för att sen vakna och problem nummer två, hostan. Gud förbarme mig och min hosta. Jag svär, hellre har jag magsjuka och brutet ben än hosta.
Men nu har jag fått hostmedicin så jag kan överleva natten, jag måste ju vara laddad inför morgondagens utmaning Gastroskopi, det innebär att jag måste vara fastande, ta laxerande för att läkarna ska kunna köra ner en kamera i magen genom munnen och inte nog med det ska jag få uppleva samma sak fast med andra ändan, en såkallad Rekostropi. Alla är så uppmuntrande "åh stackare" är det vanligaste, "åh nej" är tätt följt.
Men va fan jag är Rocky, detta kommer bli en enkel match.

Jahapp, jag som trodde att jag skulle få åka hem idag men icke sa nicke, doktorn kom in här i morse och sa att jag ska stanna en dag till. På sätt och vis tycker jag det är skönt,jag har varit med om så många gånger som jag fått åkt hem utan hjälp och bara fått vänta på att bli frisk hemma. Här får jag hjälp med medicinering, mat och allt annat. Inte för att låta bekväm men det är en större trygghet att vara här på sjukhuset med kunnig personal runt omkring. Jag menar vad som helst kan hända bara för jag kan gå rakt nu och gå på toa själv nu så kan allt vända på tio minuter och jag blir som ett kolli.
En rolig eller egentligen ganska tragisk företeelse är att jag nu innehar första pallplats i familjen när det kommer till mediciner, 13 stycken igår och idag från kl 12 am har jag kommit upp i åtta. Då får man även ta i hänsyn att jag har en 93 årig farfar vars sista tid har präglats av sjukdomar. Men still innehar jag fösta plats, det var pappa som kom på det, han räknade ut att farfar som mest ätit 9 mediciner på en dag och jag 19årigen 13 tabletter!
Detta är någonting jag ofta skojar om och egentligen de flesta runt mig men i självaste verket är detta någonting som plågar mitt sinne. Visst ligger det en viss ironi i all denna tragik men jag menar vem fan vill leva såhär, jag är mycket medveten om att det finns dem som har det mycket värre, men i jämförelse med alla jag känner är jag den sjukaste.
Och mycket utav denna sjuklighet ligger i att jag för 8 år sedan drabbades är ätstörningar som på senare år gjort mig svag och motaglig för sjukdomar, då jag inte har något riktigt imunförsvar, detta tillsammans med mina nergångna halsmandlar gör mig som offer i spindelns nät. 
Skulle jag leva om skulle jag gjort annorlunda, ibland blir det inte som man har tänkt sig, det enda man kan göra är att ta tag i här och nu, därför var valet att bli frisk ett leende till livet, för svart på vitt handlade valet om liv eller död, min Katarina söger ibland att detta kunde ha blivit den död, och det är då man börjar prioritera annorlunda, se saker och ting i ett annat perspektiv.
Det har altid handlat om keep your freinds close and your enemies closer, ätstörningen är en fiende likväl som en trygghet någonting man vill men inte kan vara utan, ett beroende, mitt heroin. Det blir en identitet, någonting man försvarar för att sedan, när valet som jag gjort, fördömer. 
När jag i skolan läste Äcklet av Sartre så blev ätstörningen mitt gnagande äckel, ständigt sittande på min högra axel, den del av kroppen jag är mest beroende av. Trots att jag har lämnat Sartes äckel bakom  mig och ser mig själv lite mer som Rocky, där ätstorningen är min motståndare i ringen som jag till varje pris ska knockouta. Att jag har kommit att se mig själv isär från min fiende/motståndare är något jag är stolt över. Rom byggdes inte under en natt.
Detta kapitel i mitt liv är ingenting jag är stolt över, då det har förstört det mesta runt mig. Ta bara en sådan enkel grej som träning, det är få sporter som inte får mig att tänka på förbränning, "normala" människor kan banta, det kommer vi aldrig kunna göra utan att det går över styr, sa en god vän till mig och det är sant då hamnar man i striden mot kilorna och då blir målet som till en början var 60 kilo kanske bli 55 för att sedan bli 50. Det finns ingen gräns på hur långt man kan gå som sjuk.
Som tur är går jag långsamt men säkert bort från all hetts, men fortfarande med eller utan fienden vid min sida så om jag skulle vara en av det sju drävgarna skulle jag vara sjuker.

Ni som frågar efter mig, tack för er omsorg, jag blir så glad <3

Har nyss fått smärtstillande så nu kan jag gå som en riktig människa, har inte ätit någonting men ska nog ta lite kräm och mjölk nu kanske en macka om jag orkar. Ska nog se beck sen, hoppas Martin kommer snart, annars är det väl så.

Nej nu är jag för dramatisk, men jag har vaknat och jag vaknade upp i smärtan, så like sanning ligger det i de.
Nej nu vill jag kliva upp, träffa Mickis och shoppa men istället ligger jag här med skuldkänslor, nu när vi äntligen skulle träffas, när hon hade blivit frisk, jag kommit hem från semestern och allt skulle bli så toppen, så blir jag sjuk, igen... Men vi har hela livet att ta igen allt vi missat. Bara behöver uppdaterats så är vi back on track. Det är så med vissa människor, Emelie är en sådan människa, har inte pratat med henne på ett år men skulle vi ses så är det precis som vanligt och så är det med Mickis, nog för jag ångrar varje sekund jag inte fanns där, allt det jag måste ha missat med hennes liv så hoppas jag och tror att när vi ses kommer den här känslan att vi aldrig varit ifrån varandra. Jag tror inte att man måste börja om, utan mer se det som att här är vi nu och det finns inget som kan stoppa oss.
Jag har inte glömt hur vi var.
Vi kanske kan åka till Åre i år eller nästa, det ska jag fråga om hon vill och kan, och om hon inte har tid kan vi ta en dag i kungsberget istället :)

Nyss var sjuksyster in här och denna gången fick jag bara tre tabletter, förra gången fick jag sju i ett litet shotplast glas.
Åh dem vill få mig att lämna sängen, visst sure jättelätt jag kan inte ens gå rakt så går jag ser jag ut som min 93 åriga farfar med magsmärtor och ett sjudumdrans illamående.
Urinvägsinfektion, nej jag tror inte det och om that it the case så är det nog 2 saker till som spökar.

Nu ska jag fortsätta se på reprisen av let's dance och sova, kanske till och med begrunda utsikten från 12 våningen.
Hoppas pappa kommer snart, han är toppen, som han är med med mig, tog ledigt från hans krävande jobb för att sitta en hel dag på akuten med mig, var här 5 timmar igår och hade köte en fototidning "ja jag är ju inte så jättebra på tjej tidningar" nej men söta pappa det är jättebra med fototidning, älskar ju sånt.
Så roligt med pappa när man ber honom köpa festis kaktus/lime köper han inte en utan tre stora flaskor + tre mer, hallon/blåbär, naturgodis och tre bananer. Är han inte underbar min pappa?
Kanske ska prata med honom via skype (varje gång jag hör ordet skype ser jag Teddy Wallen framför mig, konstigt nog)

Usch jag mår bara så dåligt, tack gode gud att jag får stanna en till dag, hur skulle jag kunna klara mig hemma.
Nu ska jag sova, det behöver jag

Nu har jag legat inlagd sen igår med smärtor i magen och ingen vet egentligen vad det är. Fick börja äta idag, efter 26 timmar, men det är skit ändå eftersom jag har så mycket mediciner i kroppen och har inte ätit någonting så mår jag bara illa och kräks (fast nu var det ett tag sedan) får nå tabletter mot illamående, så det är bra.

Snart ska mamma och Perra gå, så då blir jag ensam i min sal. Lite emsamt blir det men alla sköterskor är så snälla så man överlever. Jag har ju nu både dator, ipoden, tidningar, filmer och tre kanaler så att det blir nog bra, man orkar ju ändå inte göra någonting. Lite synd att vara ensam på en lördag bara, men det är väl min vanliga tur som spökar.

Ikväll blir det Robinson, Martin gick precis, blev så glad att han kom och va med mig, hjälpte mig hämta nyponsoppa, macka och skorpa, min frukost, lunch, middag och kvällsfika.
 Men nu blev man ensam och illamåendet stiger för varje sekund.
Men det är väl nu man känner att man lever, eller nåt.

God natt 

Skitsjuka som tvingar mig åka upp till sjukhuset. Vaknade i natt igen av världens jävla smärta i magen, så jag tog ett smärtstillande men sen kräktes jag, då tänkte jag erfaren som jag är att nu kom pillret upp så jag tog ett till och trots allt så var jag tvungen att sitta och sova för jag hade så ont. 

Känns verkligen som jag har sovit hela dagen, först från 6:30 till 10 sen från 10:15 till 12 och sen från 14:30 till 18 och jag är fortfarande aptrött. Usch, men jag känner mig väl lite bättre i magen, den intensiva smärtan dämpas av smärtstillande, så i morgon är det nog bättre. Det är så svårt när man är sjuk, med vila blir det ju bättre men ödet är liksom att om man skulle ha gått ut och aktiverat sig och sen fått världens jätteproblem med magen. 

Idag kl 1:30 am vaknade jag av världens smärta i solar plexus och den resterande mellangärdet bak till ryggen. Alltså smärtan var så brännande, så intensiv att jag knapp fick luft. Först trodde jag att jag drömde man väl uppe kunde jag knappt så och ännu mindre gå. Så jag gick direkt intill min stackars och alltid lika stöttande mamma som ringde sjukvårdsupplysningen som sa att blir smärtan värre måste jag upp till sjukhuset, då det kan vara gallan eller magkatarr som spökar. En timme tänkte jag och gick och la mig för att fem minuter senare vara tvungen att kalla hit pappa som skjutsade till sjukhuset. Där låg jag på en bår i fyra timmar med massa olika sköterskor som undersökte och tog prover fick jag åka hem med smärtstillande och järntabletter då jag lider av lågt blodtryck av någon skum anledning. 

sommar, värme och en sjudundrans kryssning i Karibien. 

Eller nej?!

jag är sämst, jag menar verkligen sämst på att blogga och fixa min blogg och lägga upp bilder och 1000 saker till som har till it-världens trendigaste nämligen bloggen. Jag skäms, men som tur har finns ju Matilda, Martins fantastiska syster som enligt mig är bloggens guru som jag måste fråga om råd nästa gång jag far 4 mil norrut.

Idag: Well, det har varit en fin dag, en lat dag, alltså en helt vanlig lördag om man bortser från the "hey of the day"-melodifestivalen! Dagen till ära blev det kött och bakadpoatis these are a few of my favorit things (från Sound of Music) och efter det har jag bara sett godis, chips och läsk, jag är en riktig gottegris ibland men låt tillägga att det bara är vid speciella tillfällen, ja jag vet här försöker jag dämpa min ångest men att övertyga mig själv om att lite guldkorn i vardagen måste man ha för att må bra. Men whata det är gott och jag är aktiv so no harm done. 

Dagens skräll:  La Voix, vinnare i melodifestivalen 2009! Jag menar, det var inget fel på låten, om man bortser från hennes osäkra röst i versen (vad mer kan man begära av en mezzosopran) Men man hade ju liksom trott på Hope and Glory (juryns favorit) eller Alcazar eller Emd eller Af Ugglas (trots att jag inte tror att den sistnämda skulle bli någon ny Waterloo) sen tar en sandviksbo hem karusellen, sockervadden och hela jävla tivolit. Otippat men absolut inte otänkbart. 
Märkvärt var iaf att i år hade vi ett starkt startfält i melodisetivalen jag tyckte lätt om 6-7 låtar och hade seriöst svårt att tippa en klar vinnare, förra årets självklara stjärna C. Perelli var ju klasklar som vinnare, likaså Carola, Afrodite, Jill Johnsson, Roger "fjädermannen" Pontare, Martin Stenmark, The Ark m.fl men i årets upplaga kändes finalen inte lika avgjort vilket i sin tur ledde till dett rafflande upplösning som blev till följd av ett spännande likväl som spretande startfält i årets upplaga av "Sveriges största folkfest"
 
Jag hatrar dock att jag inte kan springa, min favorit syssla när det kommer till träning. Jag har fått tagit långa promenader för att stilla min hunger efter att dra på mig löpardojjorna och låta adrenalinet pumpa i takt till ipoden. Men att springa med min förskylning och min tidigare infektierade fot (som jag fick i Karibien och var tvungen att uppsöka båtens läkare för medicinering) vore oklokt och kunde vara ett steg närmare döden. Jag är väldigt försiktig när det gäller sjukdom och träning, genom att ajg har i princip världens mest sköra imunförsvar så när jag blir förkyld vara det istället för några dagar som en vanlig förkylning kan göra hos normala, stannar min i tre veckor. Har man den vetskapen är man försiktig. Det var jag inte förrut och se på mig nu, - en stamkund på södertulls hälsocentral som har en bitter kamp mot kropp och själ (och öron-näsa-halsmottagningen på Gävle sjukhus)

Nu blir det en promenad med Amy och Martin runt Gävles gator. Sen vä'ntar min säng och imorgon är en ny dag som jag hoppas att jag får tillbringa i Hemlingbyspåren med Amy och Martin, men you never know. Jag menar eftersom La Voix vann idag kan ju morgondagen bli lika otippad, jag kanske hamnar i Sandviken och gör Martingubben glad med att följa på Saik match. 

Natti Natti

 

Det är med ett visst vemod i halsen jag säger att jag är tillbaka, skulle lätt kunna packa väskan igen och åka tillbaka till NYC och Karibien, jag har verkligen haft det toppen. Träffat underbara människor, sett fantastiska stränder, shoppat till max i the big city. Jag har åkt scooter med hovmästaren som var size big utan hjälm på Curacao, dansat YMCA dansen med ett gäng amerikaner i åldern 12 till 70 på båten. Simmat med vrak, träffat delfiner och allt annat som jag har skrivit om. 

Så nu har man kommit till slutet, men för mig är det bara början. Även fast vi reser idag så kommer jag tillbaka till detta land jag kommit att älska. Jag har kommit hem. Allt skitsnack om att USA är en utopi och att verkligheten inte är så idyllisk har jag kunnat krossat. Det finns ingenting jag inte gillar med USA, jo en sak och det är att jag måste åka hem, men som tur är kommer jag tillbaka och det är snart. Det finns inget förutom nära och kära som håller mig kvar i det lilla landet lagom, som jag nu insett att jag inte hör hemma i. Jag är inte lagom, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Här existerar ingen jantelag och som individualist tycker jag det är skönt att bara behöva bry sig om sig själv och dem man är mån om. Även fast det är tufft då man alltid måste slå sig fram och ha armbågarna utåt så väljer man själv. Allt är tillåtet och men behöver aldrig känna skuld för man själv har det bra eller har lyckats. Sympati och medlidande? Visst, men skuld, NEJ. 
Här är man den man är, utan inre tävlan. Står man och sjunger högt i subwayen till Harlem så fine, det är okej, ingen tycker man är skum, läskig, psyko, utan alla sköter sitt utan att hela tiden. 
Nu krävs bara lite charm så jag kan övertyga min kära Martin av att här måste vi bo. Jag har ändrat mig, jag skulle kunna bo i vilket håla som helst bara jag fick bo här. Där med basta!

Hade jag ingen hemma som typ pappa, Martin med familj, Amy och alla andra vänner och bekanta skulle jag lätt antingen stanna eller åka på en till kryssning. Jag kommer aldrig vilja göra något annnat, charter, nej tack. Kryssning, hell yeah! Bästa sättet att uppleva, se och träffa. Har så fina minnen från kryssningen, moppe turen på Curacao med min speedracing förande hovmästare, snorklingen vid vraken med Pat och Bob på Barbados, mammas lycka med mötet med delfinen Al på B.V.I, regnskogen och duschen från vattenfallet i Grenada, strandlycka på Aruba, volleyboll med tyskarna på däck, måltiderna med Ingalill och Sven, dansen till YMCA jag ensam med 30 amerikaner, min titt i en av rummen på 10onde våningen, penthouse. Det finns miljoner saker till som jag alltid kommer minnas men det blir tråkigt att läsa.
Jag sa så till mamma jag trodde aldrig att det skulle bli så lyckat som det blev och jag är så tacksam över att jag har fått uppleva allt. Tack mamma och pappa, ni är bäst, jag älskar er!

Om ni undrar över min överskrift, jag och Ed Hardy så är det min nya it-tröja som jag köpte för 450 spänn, inte som hittat men cool är den hur som helst. Förövrigt har jag shoppat loads, och för inte en allt för stor penning. 

Nu har jag hittat hem, trivs som fisken i vattnet bland alla butiker, dofter, hus, manniskor och musikochfilm liv. I love it. Har pa denna korta tid hunnit med empire state building, 86te vaningen och tagit staten island ferry for att se frihetsgudinnan och ellis island. Igar var vi och at i chinatown for bara 3.50 jattegott, varsta thailand! Var aven en stund i little italy. Har hunnit inkopa jacka, bikini, skor, byxor tva trojor mm, allt som allt 1300 kr, toppen for en snaljap! min laddare funkar inte i staterna nu nar amn antligen har fatt tillgang till fritt internet, men ska formodligen kopa en annan adapter.
2min kvar pa lanedatorn pa ny public libary
Got to go
Hugs

Har spenderat en heldag pa sjon och mar toppen har brant oss lite grann men har det bra trots allt vi ska ivag och ata var sista middag pa restaurangen, 5 ratter igen!
Lev val, sa syns vi om en vecka sisodar

Idag är en utav två dagar som vi ska tillbringa på havet, så därför ska jag verkligen ta mig tid och skriva om våra äventyr här i paradiset. Pappa gav mig ett jättebra tips, att jag skulle skriva först ett word dokument för att senare lägga in det i resedagboken. På så vis kan meddelandet blir längre och RÄTTstavat! Vilkethar blivit lite si och så med det.
Aktuell position: Någonstans mellan Grenada och Curacau runt oss är det bara vatten, vatten och vatten, och vattnet finns inte bara runt oss det har även kommit ovanifrån, vilket är synd då detta var den dag jag och mamma verkligen hade planerat att sola, alla kommer tro att jag har varit 10 dagar i Kiruna istället för 10 dagar i Karibien, visst har jag fått lite färg men jag hade hoppats att det skulle bli mer. Men färgen är inte det viktigaste, det är ju upplevelsen i sig som är det primära.

För att dra det långa kort så ska jag försöka att summera de dagar som jag inte skrivit om. Vi landade ju som sagt i Puerto Rico efter en låååång flygresa, där både Eifeltornet (på håll) och U.S army-män (Atlanta) blev sett. Och inte nog med att jag blev visiterad på alla flygplatser including Arlanda, varit nära att behöva betala 300 dollar för odeklarerad frukt i min resväska som jag, 15 timmar tidigare lagd i brist av plats i handbagaget. Trots att jag sa att jag inte visste om jag hade äpplen i väskan hörde han mig inte och blev rasade och jag stod, snål som jag är, gråtfärdig i tron om att jag skulle behöva betala nästan 3000 spänn för lite frukt. Men som tur var hade han sympati för att jag rest så långt och var så trött. Väl framme trodde jag allt var frid och fröjd tills jag öppnade min svarta väska och jag kände en stark konstig lukt och tog upp mina kläder och såg att hälften var brunfläckiga. Man kunde känna en aning vanilj på och inne i väskan och min första tanke var tänk om det är min vaniljdoft som jag hade i sminkväska men eftersom den inte lukade eller var fläckig så kom det utifrån men väl på båten fick jag lämna in allt smutsigt i deras tvätt och nu är allt frid och fröjd.

Första dagen på båten gick vi runt och kollade läget, det finns allt, en smyckes affär, klädaffär, smink/parfymaffär och en spritbutik, ett casino som är svinkallt, min teori är att folk blir så svettiga av upphetsning när dem spelar att dem måste kylas ner. Vi har även tre pooler varav två är utomhus, tre bubbelpooler och spa, Vi har golfsimulator, volleybollplan, basketplan och joggingbana samt gym (som jag och mamma senare ska besöka). Bibliotek, kortrum, teater (mamma och jag har sett två uppsättningar), biograf, nattklubb, dansbana och en stor scen med liveband på pooldäck. Och om man tröttnar på alla dem aktiviteterna anordnar the staff tävlingar såsom ”name the tune” (som jag vann idag, då det var Beatleslåtar, 20 av 20, pappa jag vet att du är stolt!) golfputtartävling och just nu ska dem ha någon man tävling vid namn ”king of the galaxy”. Och om man blir hungrig av alla aktiviter så finns det en hamburgerbar, pizzabuffé, pastabuffé och en annan buffé med olika rätter varje dag, kina, sushi, u name it. Och dessertälskare som jag är finns det såklart en buffé av det också. Frukosten har i princip lika många rätter bara det att pastan, pizzan och kina har bytts ut mot pannkaka, vofflor, fattiga riddare, yoghurt, musli och såklart ägg, bacon, baked beans, corn beef hash, bagels, eggmuffin osv. Middag då? Fem rätter om man vill och jag menar det är inte köttbullar och makaroner, utan det är entrecote, bakadpotatis, crepe suzette, creme bruler ja fin middag. 
Alla människor är helt underbara, amerikanarna är ju ett folk för sig, gillar dem starkt, så modiga, ingen ”skam” i kroppen, dem hörs och syns. Samtidigt som dem säger var dem tycker, går dem alltid med ett leende på läpparna och pratar glatt med en, ni vet, hejjar i korridoren, pratar om dem sitter bredvid en och är inte rädd att dra en rumba på dansgolvet. Både mamma och jag upplever att vi pratar så mycket engelska att det är svårt att hitta svenska ord ibland. Inatt drömde jag till och med på engelska.

Nog pratat om båten jag tror att ni get the point det finns en hel del grejer att göra. Men äventyrare som mamma och jag är går vi iland istället för att utnyttja båtens faciliteter. Vårt första stopp var BVI och Tortula där mamma fick ”öppna” sin present vid frukost som hon fick från mig och pappa och började gråta av lycka då jag berättade att hon skulle få simma med delfiner kl 13:00. Vi klev av vid 08.00 tiden och strosade runt i det varma vädret och i väntan på bussen träffade vi Pat och Bob, som också skulle blada med delfiner, vi blev bekanta och snorklade på barbados med dem. Mammas delfin som ”skjutsade” henne hette Al och det blev ju en dröm som gick i uppfyllelse. Dag 2 var vi på St. Marteen där vi badade och hade planerat att shoppa för det var så ”billigt” trodde vi, men inte sa nicke samma priser som över allt annat, men mamma köpte dock en parfym, CKs nya. Dagen efter hamnade vi på St. Lucia där vi hade bokat en tour ” Beach Break” men eftersom båten tjärnar på att vi köper tours så blir det den sämsta och närmaste stranden, men very well, till skillnad från bönan och vårvik är det ju paradisstränder. 
Av alla fem öar vi har besökt hittils tycker både mamma, jag, Ingalill (som hälsar!) och Sven (våra nyfunna vänner från Katrineholm) att Grenada har varit bäst. I princip det vackraste jag har sett, så grön och bergigt. Vi var i en fantastisk regnskog som jag berättade om och hela upplevelsen var super. 
En sak som jag finner lite jobbigt ibland är att alla tittar, jag menar jag är lång och i deras ögon ovanlig så därför får man jättemycket uppmärksamhet, dem tutar, ger slängkyssar, säger att man är vacker, busvisslar mm, men jag bara går vidare och ignorerar, jag har min Martin och ingen kan slå honom, så de så!

Till sist vill jag önska alla där hemma ett fortsatt trevligt sportlov /jobbvecka, lev väl nära och kära.
Vi hörs,

Ja det är nästan att man tappar bort svenska ord för man pratar så mycket engelska men det är ju inte så konstigt också eftersom 80 % typ är Amerikanare, vi är dock en stark union om 8 svenskar varav två vi har blivit riktigt bekanta med, Ingalill och Sven. 

Igår var vi på barbados och strosade runt på eftermiddagen och på förmiddagen snorklade vi vid två vrak, läskigt men spännande och en aning fascinerande också. Jag trode inte att jag skulle våga men väl i var det fantastiskt inte alls så mörk och dödligt som jag trott.
Idag har både mamma och jag fått en upplevelse utöver det vanliga här i grenada, vi har gått i regnskogen och badat i vettenfall, vattnet var aldeles friskt och klart.Snart ska vi tillbaka till båten och sola lite, och bara i dem tre pooler (6bubbelpooler) som vi har, det blir nästan lite som hem bara lite lyxigare, alla är jättetrevliga och vår betjänt Antonio plockar och donar, jobbar typ hela tiden för vårt välbeffnande, vi tycker lite synd om honom. 
Maten är super, 5 rätter till middag :O fast man äter bara två-tre och lunchbuffe, frukostbuffe och bakverk i överflöd.

Vädert då? tja vad sägs som 30 grader sol? hörde att ni hade riktigt dåligt väder i sverige. Men ni går väl också mot ljusare tider snart.

Imorgon är det en heldag på havet som gäller, sen väntar Aruba!

Lev väl alla hemma!