Angelica

Var hos Katarina, min ventil på Kristallen och jag älskar att gå till henne, jag är en jävel på att prata och hon bara sitter och lyssnar. Alla borde ha en Katarina tycker jag. Hon liksom lyssnar och orkar höra på mig och mina bekymmer. Det är liksom inte bara mat utan studier, utlandsresa, relationer, mycket framtiden och jag tror ärligt talat att hon är intresserad, visst får hon pengar för att lyssna och ställa frågor men på något vis har man ju ändå en relation med henne, jag har ju varit där i tre år, i princip varje vecka och hon vill nog att det går väl för mig i framtiden. 

Förr i tiden var det bara mat, allt handlade om mat mer ju mer åren har gått desto mer har fokusen på mat minskat och "att bara prata för det man känner för eller det man har på hjärtat" ökat, vilket jag tycker är skönt det bevisar ju bara att man blir bättre och bättre/starkare och starkare men eftersom jag går ju där för ett syfte så måste hon ju alltid i slutet fråga:

Hur går det med maten då?

Men that's it. 

Jag vet inte hur man ska förhålla sig till detta, om man ska skriva om sånt här i en blogg eller om man bara ska hålla det inom sig och frågar någon kan man svara. Men jag menar visst finns det saker man inte skriver, men samtidigt är och har detta varit något som förföljt mig länge, något som jag stolt kan säga att jag jobbar emot mer än jobbar med som det var förut. Samtidigt som det handlar om mig och är en stor del utav ens liv oavsett tillstånd så vill man liksom inte vika ut sig helt, eller det liksom kanske inte intresserar andra. Men för mig är det så stort att äntligen se mig själv som Angelica och inte anorexi-Angelica, det har tagit många års kamp att se sig själv som en individ och jag kom att tänka på hur viktigt det är för en med ätstörningar att man inte ser sin sjukdom som en prestige eller ett med sig själv utan att man om man vill bli bra ser sig själv som en egen stark bubbla, där saker och ting kan passera men det som hotar en kan man stöta ifrån sig istället för att erbjuda en plats i sin bubbla. 

Anledningen till att jag kom att tänk på det här var dels pga mitt Katarina möta och dels för programmet tonårsliv där en tjej har ätstörningar och vill bli fri från det. Inte för jag vet något men jag får den känslan att hon inte riktigt kan släppa taget, att utan sjukdomen känner hon sig som tom och identitetslös och då kan det vara svårt att bli frisk om man inte vågar hitta sig själv. Men detta är som sagt mina personliga spekulationer på någon jag inte vet ett skvatt om men tv har fått henne att framstå så tycker jag.

Tonårsliv är förövrigt en jättebra serie om tre tjejer som kämpar lite i motvind, jag är mycket imponerad av mamman Monica som valde att skaffa barn och hon tar hand om den själv, hon verkar vara så ansvarsfull tillskillnad från hennes 29 åriga av och till pojkvän (barnets pappa). Starkt av henne tycker jag!

Idag då:  Förutom besöket hos Katarina har jag varit och handlat med mamma, varit på en kortis promenad med Amy och lagat mat, katarellsoppa i påse, svårt va? men jag fräste faktiskt kantareller med basilika och hade i, så lite hjärta har jag lagt ner. Nu närmast ska jag städa/dammsuga mitt rum, sen får vi se känner mig kanske trött och ostar sådär ibland så jag tror jag spar springningen tills på torsdag, även om det vore skönt att göra det idag.  

Bara för att få bjuda på en ytterligare long-time-ago bild som visar mina många frisyrer genom åren har jag valt denna, från 2006 (kanske) jag kallar mästerverket för LUGGEN!

)