Det är jag och Ed Hardy

Så nu har man kommit till slutet, men för mig är det bara början. Även fast vi reser idag så kommer jag tillbaka till detta land jag kommit att älska. Jag har kommit hem. Allt skitsnack om att USA är en utopi och att verkligheten inte är så idyllisk har jag kunnat krossat. Det finns ingenting jag inte gillar med USA, jo en sak och det är att jag måste åka hem, men som tur är kommer jag tillbaka och det är snart. Det finns inget förutom nära och kära som håller mig kvar i det lilla landet lagom, som jag nu insett att jag inte hör hemma i. Jag är inte lagom, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Här existerar ingen jantelag och som individualist tycker jag det är skönt att bara behöva bry sig om sig själv och dem man är mån om. Även fast det är tufft då man alltid måste slå sig fram och ha armbågarna utåt så väljer man själv. Allt är tillåtet och men behöver aldrig känna skuld för man själv har det bra eller har lyckats. Sympati och medlidande? Visst, men skuld, NEJ. 
Här är man den man är, utan inre tävlan. Står man och sjunger högt i subwayen till Harlem så fine, det är okej, ingen tycker man är skum, läskig, psyko, utan alla sköter sitt utan att hela tiden. 
Nu krävs bara lite charm så jag kan övertyga min kära Martin av att här måste vi bo. Jag har ändrat mig, jag skulle kunna bo i vilket håla som helst bara jag fick bo här. Där med basta!

Hade jag ingen hemma som typ pappa, Martin med familj, Amy och alla andra vänner och bekanta skulle jag lätt antingen stanna eller åka på en till kryssning. Jag kommer aldrig vilja göra något annnat, charter, nej tack. Kryssning, hell yeah! Bästa sättet att uppleva, se och träffa. Har så fina minnen från kryssningen, moppe turen på Curacao med min speedracing förande hovmästare, snorklingen vid vraken med Pat och Bob på Barbados, mammas lycka med mötet med delfinen Al på B.V.I, regnskogen och duschen från vattenfallet i Grenada, strandlycka på Aruba, volleyboll med tyskarna på däck, måltiderna med Ingalill och Sven, dansen till YMCA jag ensam med 30 amerikaner, min titt i en av rummen på 10onde våningen, penthouse. Det finns miljoner saker till som jag alltid kommer minnas men det blir tråkigt att läsa.
Jag sa så till mamma jag trodde aldrig att det skulle bli så lyckat som det blev och jag är så tacksam över att jag har fått uppleva allt. Tack mamma och pappa, ni är bäst, jag älskar er!

Om ni undrar över min överskrift, jag och Ed Hardy så är det min nya it-tröja som jag köpte för 450 spänn, inte som hittat men cool är den hur som helst. Förövrigt har jag shoppat loads, och för inte en allt för stor penning. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0