Snövit och dem 7 dvärgarna
Jahapp, jag som trodde att jag skulle få åka hem idag men icke sa nicke, doktorn kom in här i morse och sa att jag ska stanna en dag till. På sätt och vis tycker jag det är skönt,jag har varit med om så många gånger som jag fått åkt hem utan hjälp och bara fått vänta på att bli frisk hemma. Här får jag hjälp med medicinering, mat och allt annat. Inte för att låta bekväm men det är en större trygghet att vara här på sjukhuset med kunnig personal runt omkring. Jag menar vad som helst kan hända bara för jag kan gå rakt nu och gå på toa själv nu så kan allt vända på tio minuter och jag blir som ett kolli.
En rolig eller egentligen ganska tragisk företeelse är att jag nu innehar första pallplats i familjen när det kommer till mediciner, 13 stycken igår och idag från kl 12 am har jag kommit upp i åtta. Då får man även ta i hänsyn att jag har en 93 årig farfar vars sista tid har präglats av sjukdomar. Men still innehar jag fösta plats, det var pappa som kom på det, han räknade ut att farfar som mest ätit 9 mediciner på en dag och jag 19årigen 13 tabletter!
Detta är någonting jag ofta skojar om och egentligen de flesta runt mig men i självaste verket är detta någonting som plågar mitt sinne. Visst ligger det en viss ironi i all denna tragik men jag menar vem fan vill leva såhär, jag är mycket medveten om att det finns dem som har det mycket värre, men i jämförelse med alla jag känner är jag den sjukaste.
Och mycket utav denna sjuklighet ligger i att jag för 8 år sedan drabbades är ätstörningar som på senare år gjort mig svag och motaglig för sjukdomar, då jag inte har något riktigt imunförsvar, detta tillsammans med mina nergångna halsmandlar gör mig som offer i spindelns nät.
Skulle jag leva om skulle jag gjort annorlunda, ibland blir det inte som man har tänkt sig, det enda man kan göra är att ta tag i här och nu, därför var valet att bli frisk ett leende till livet, för svart på vitt handlade valet om liv eller död, min Katarina söger ibland att detta kunde ha blivit den död, och det är då man börjar prioritera annorlunda, se saker och ting i ett annat perspektiv.
Det har altid handlat om keep your freinds close and your enemies closer, ätstörningen är en fiende likväl som en trygghet någonting man vill men inte kan vara utan, ett beroende, mitt heroin. Det blir en identitet, någonting man försvarar för att sedan, när valet som jag gjort, fördömer.
När jag i skolan läste Äcklet av Sartre så blev ätstörningen mitt gnagande äckel, ständigt sittande på min högra axel, den del av kroppen jag är mest beroende av. Trots att jag har lämnat Sartes äckel bakom mig och ser mig själv lite mer som Rocky, där ätstorningen är min motståndare i ringen som jag till varje pris ska knockouta. Att jag har kommit att se mig själv isär från min fiende/motståndare är något jag är stolt över. Rom byggdes inte under en natt.
Detta kapitel i mitt liv är ingenting jag är stolt över, då det har förstört det mesta runt mig. Ta bara en sådan enkel grej som träning, det är få sporter som inte får mig att tänka på förbränning, "normala" människor kan banta, det kommer vi aldrig kunna göra utan att det går över styr, sa en god vän till mig och det är sant då hamnar man i striden mot kilorna och då blir målet som till en början var 60 kilo kanske bli 55 för att sedan bli 50. Det finns ingen gräns på hur långt man kan gå som sjuk.
Som tur är går jag långsamt men säkert bort från all hetts, men fortfarande med eller utan fienden vid min sida så om jag skulle vara en av det sju drävgarna skulle jag vara sjuker.
En rolig eller egentligen ganska tragisk företeelse är att jag nu innehar första pallplats i familjen när det kommer till mediciner, 13 stycken igår och idag från kl 12 am har jag kommit upp i åtta. Då får man även ta i hänsyn att jag har en 93 årig farfar vars sista tid har präglats av sjukdomar. Men still innehar jag fösta plats, det var pappa som kom på det, han räknade ut att farfar som mest ätit 9 mediciner på en dag och jag 19årigen 13 tabletter!
Detta är någonting jag ofta skojar om och egentligen de flesta runt mig men i självaste verket är detta någonting som plågar mitt sinne. Visst ligger det en viss ironi i all denna tragik men jag menar vem fan vill leva såhär, jag är mycket medveten om att det finns dem som har det mycket värre, men i jämförelse med alla jag känner är jag den sjukaste.
Och mycket utav denna sjuklighet ligger i att jag för 8 år sedan drabbades är ätstörningar som på senare år gjort mig svag och motaglig för sjukdomar, då jag inte har något riktigt imunförsvar, detta tillsammans med mina nergångna halsmandlar gör mig som offer i spindelns nät.
Skulle jag leva om skulle jag gjort annorlunda, ibland blir det inte som man har tänkt sig, det enda man kan göra är att ta tag i här och nu, därför var valet att bli frisk ett leende till livet, för svart på vitt handlade valet om liv eller död, min Katarina söger ibland att detta kunde ha blivit den död, och det är då man börjar prioritera annorlunda, se saker och ting i ett annat perspektiv.
Det har altid handlat om keep your freinds close and your enemies closer, ätstörningen är en fiende likväl som en trygghet någonting man vill men inte kan vara utan, ett beroende, mitt heroin. Det blir en identitet, någonting man försvarar för att sedan, när valet som jag gjort, fördömer.
När jag i skolan läste Äcklet av Sartre så blev ätstörningen mitt gnagande äckel, ständigt sittande på min högra axel, den del av kroppen jag är mest beroende av. Trots att jag har lämnat Sartes äckel bakom mig och ser mig själv lite mer som Rocky, där ätstorningen är min motståndare i ringen som jag till varje pris ska knockouta. Att jag har kommit att se mig själv isär från min fiende/motståndare är något jag är stolt över. Rom byggdes inte under en natt.
Detta kapitel i mitt liv är ingenting jag är stolt över, då det har förstört det mesta runt mig. Ta bara en sådan enkel grej som träning, det är få sporter som inte får mig att tänka på förbränning, "normala" människor kan banta, det kommer vi aldrig kunna göra utan att det går över styr, sa en god vän till mig och det är sant då hamnar man i striden mot kilorna och då blir målet som till en början var 60 kilo kanske bli 55 för att sedan bli 50. Det finns ingen gräns på hur långt man kan gå som sjuk.
Som tur är går jag långsamt men säkert bort från all hetts, men fortfarande med eller utan fienden vid min sida så om jag skulle vara en av det sju drävgarna skulle jag vara sjuker.
Kommentarer
Trackback
