mackor, smörgås, sandwich, SUBWAY
Jag gjorde min första dag på subway idag, yeay!
Det var roligt, mycket roligare än furuvik, det liksom hände saker hela tiden, mams tyckte jag såg proffsig ut, och det gjorde jag med min keps och röda over size tröja. I'm the master of smörgåsarna. Sen är det ju roligt med pengar också.
Och vem ser jag på Subway om inte min kusin Danne som jag inte träffat på 18 år, no kidding!
Nu är jag trött med ska hjälpa pappa och städa tror jag samtidigt som jag lyssnar VH1
Kvällen då: Martin och jag ska på bio, tre biobesök på tre veckor, men denna gång är det Änglar och Demonersom ska ses. hoppas den är bra, den hade ju inte fått så fantastisk kritik.
Förövrigt fyller min pappa år imorgon, grattis, och jag trodde att det skulle bli en mysig hemmakväll, men icke sa nicke, kusinerna, förhoppningsvis Danne också, faster, farbror och gänget ska komma och fira min 58-åriga far, som förövrigt är världens underbaraste och bästa pappa.
God mat förväntas
!
Pappa och jag i Liverpool
Det var roligt, mycket roligare än furuvik, det liksom hände saker hela tiden, mams tyckte jag såg proffsig ut, och det gjorde jag med min keps och röda over size tröja. I'm the master of smörgåsarna. Sen är det ju roligt med pengar också.
Och vem ser jag på Subway om inte min kusin Danne som jag inte träffat på 18 år, no kidding!
Nu är jag trött med ska hjälpa pappa och städa tror jag samtidigt som jag lyssnar VH1
Kvällen då: Martin och jag ska på bio, tre biobesök på tre veckor, men denna gång är det Änglar och Demonersom ska ses. hoppas den är bra, den hade ju inte fått så fantastisk kritik.
Förövrigt fyller min pappa år imorgon, grattis, och jag trodde att det skulle bli en mysig hemmakväll, men icke sa nicke, kusinerna, förhoppningsvis Danne också, faster, farbror och gänget ska komma och fira min 58-åriga far, som förövrigt är världens underbaraste och bästa pappa.
God mat förväntas
!
Pappa och jag i Liverpool
Halsfluss kanske?
Min pojkvän har fått halsfluus så jag känner mig halsfluss dömd helt enkelt. Najs, jag som har så mycket att göra denna veckan, mest sånna där vuxenpoäng-grejer, typ gå till arbetsförmedlingen, fortsätta leta studier, gå över mina försäkringar bla bla, jag bettar att jag har samlat ihop 500 vuxenpoäng sedan jag sluta skolan:
Körkort
Deklarera
Söka bostad
Jobba
Gå på arbetsförmedlingen
bla bla bla.
helst av allt skulle jag kunna vara 20 hela livet, jag vill inte bli stor.
Igår: Var jag med Anna, Mickis och Rafael i Valbo och shoppa loss, eller ett par örhängen för 19 kr på G T (hade kostat 99 spänn!) sedan ett pannband för 49. Jag är nöjd, trots att jag hade beslutsångest big time. Men det är ju okej!
Ikväll då: paps och jag ska laga tortilla med majskolv och sedan ska vi försöka ta 18:30 bion, denna vecka vankas Star trek därefter hoppas jag träffa Anna för att ta en night out med DISCO INFERNO, baby!
heltoppen tycker jag!
Körkort
Deklarera
Söka bostad
Jobba
Gå på arbetsförmedlingen
bla bla bla.
helst av allt skulle jag kunna vara 20 hela livet, jag vill inte bli stor.
Igår: Var jag med Anna, Mickis och Rafael i Valbo och shoppa loss, eller ett par örhängen för 19 kr på G T (hade kostat 99 spänn!) sedan ett pannband för 49. Jag är nöjd, trots att jag hade beslutsångest big time. Men det är ju okej!
Ikväll då: paps och jag ska laga tortilla med majskolv och sedan ska vi försöka ta 18:30 bion, denna vecka vankas Star trek därefter hoppas jag träffa Anna för att ta en night out med DISCO INFERNO, baby!
heltoppen tycker jag!
Back för en sisodär en vecka sedan.
My god kan man vara en mer seg blogger than I am?
Skulle inte tro det broo.
Hur som helst har jag kommit hem från Tännis, där jag har spenderat fem mysiga dagar med Martin och hans familj. Inte sol varje dag men jag är van med att ha lite av och till väder från Åre.
Jga har alltid vetat att min pojkvän är Norrsundets svar på Fredrik Sträng, en riktig äventyrare men jag bettar att hans och min 6 timmar långa slättförs skidåkning upp för två berg slår det mesta. Mäktigt (och en aning jobbigt för en oarm tränad kvinna i sina annars bästa år) Inte nog med att det var vackert på de båda bergstopparna Svansjökläppen och Gråstötet (annars känd som dödsstöten, efter 4 timmars klättring vandrig och längdskidåkning) M och jag fick även skåda renar, visst livs levande och på nära håll, fick kanska bra bilder på fegisarna.
en jättekul resa där längskidåkerskan i mig fick yttra sitt sanna ansikte.
Man brukar säga att man lär sig något nytt varje dag och det finns främst fyra saker jag har lärt mig under denna resa:
1. Man ska aldrig lita på en rookie till liftvärd, speciellt inte sånna med vantar (Vantmannen i Tänndalen- be aware säger jag)
2. Min vän heter inte knappliften.
3. Det finns en friluftsmänniska/äventyriska i mig, som inte bara är grym på utförsåkning utan även på längd, bergsklättring och snötrampning.
4. Jag HATAR Pistvakt av hela mitt okomiska hjärta (om nu det är roligt att se en tre timmars, 22 avsnitt film som handlar om tre ungkarsmän, som inte är så unga och bor med sin mamma och pratar ett obegripligt språk och kör en ockelbo skoter och dricker hembränt i Bodegan med någon Bengt-Hans.) Hela grejen går ut på att den älsta brodern är räddaren i nöden till alla turister som kommer till Svartlien och lillbrodern Olle är den mesiga pysen som är för fjantig för att åka den oranga skotern och får istället åka skidor när bröderna ska göra sin dagliga väderleksrapport. Alla 5 som bor i det lilla svarta hålet i norrland är livrädda för någonting som heter bjärven och tjatar något så i i norden om detta jävla djur.
Men trots min agg mot Pistvakt så hade jag en underbar vecka med fam Löf.
Tack!
Matilda njuter av solen vid den lilla timmrade stugan.
Skulle inte tro det broo.
Hur som helst har jag kommit hem från Tännis, där jag har spenderat fem mysiga dagar med Martin och hans familj. Inte sol varje dag men jag är van med att ha lite av och till väder från Åre.
Jga har alltid vetat att min pojkvän är Norrsundets svar på Fredrik Sträng, en riktig äventyrare men jag bettar att hans och min 6 timmar långa slättförs skidåkning upp för två berg slår det mesta. Mäktigt (och en aning jobbigt för en oarm tränad kvinna i sina annars bästa år) Inte nog med att det var vackert på de båda bergstopparna Svansjökläppen och Gråstötet (annars känd som dödsstöten, efter 4 timmars klättring vandrig och längdskidåkning) M och jag fick även skåda renar, visst livs levande och på nära håll, fick kanska bra bilder på fegisarna.
en jättekul resa där längskidåkerskan i mig fick yttra sitt sanna ansikte.
Man brukar säga att man lär sig något nytt varje dag och det finns främst fyra saker jag har lärt mig under denna resa:
1. Man ska aldrig lita på en rookie till liftvärd, speciellt inte sånna med vantar (Vantmannen i Tänndalen- be aware säger jag)
2. Min vän heter inte knappliften.
3. Det finns en friluftsmänniska/äventyriska i mig, som inte bara är grym på utförsåkning utan även på längd, bergsklättring och snötrampning.
4. Jag HATAR Pistvakt av hela mitt okomiska hjärta (om nu det är roligt att se en tre timmars, 22 avsnitt film som handlar om tre ungkarsmän, som inte är så unga och bor med sin mamma och pratar ett obegripligt språk och kör en ockelbo skoter och dricker hembränt i Bodegan med någon Bengt-Hans.) Hela grejen går ut på att den älsta brodern är räddaren i nöden till alla turister som kommer till Svartlien och lillbrodern Olle är den mesiga pysen som är för fjantig för att åka den oranga skotern och får istället åka skidor när bröderna ska göra sin dagliga väderleksrapport. Alla 5 som bor i det lilla svarta hålet i norrland är livrädda för någonting som heter bjärven och tjatar något så i i norden om detta jävla djur.
Men trots min agg mot Pistvakt så hade jag en underbar vecka med fam Löf.
Tack!
Matilda njuter av solen vid den lilla timmrade stugan.
Tänndalen mig vän, Tänndalen.
Imorgon ska jag vidga mina vyer och åka till Tänndalen med Martin och hans familj, det ser jag fram emot, mysigt att vara med dem tycker jag. Det blir timmrad fjällstuga med halm på taket som jag har hört från Martin, och Mackan sa nyss att det fanns öppen eld där också. Det blir helstekt det vill säga.
Jag ska försöka fota mycket, har tagit med mig systemdigitalen så det blir nog finfint.
Misstänker att det blir allsång i bilen, där jag och Martin ska åka. Jag har plockat med godingar som Absolut 26 och Party groove bla bla med Cyndi Lauper och Earth Wind and Fire bara för att namedroppa några exempel.
Idag: Har jag bakat med Anna, det var jätteroligt, och vår Devils food Cake med Ben n Jerrys glass blev jättemumsigt, vi satt ute på balkongen och mös i vårsolen och jag genomförde även en liten modeshow a la 80-talet. En helfin dag må jag säga, med mycket skratt, prat och musik (däribland Spice Girls, R Kelly mfl.) Nu har vi bestämt att vi ska ha som mål att baka ut hela Leilas "piece of cake" bok, nästa gång blir det citronpaj med hallonmaräng.
Jag kan bara tillägga att Åre var toppen, god mat, rust, härliga dagar, mycket film och ett grymt sällskap.
Hon och jag har verkligen roligare en alla andra, så är det bara. Ingen kan liksom som oss.
Vår night out var lätt en utav de bästa i mitt liv, trots byst incidenten, så rockade vi loss på trappen, riktiga jäkla masters of the stairs. Alla ville liksom vara som oss när vi visade var skåpet skulle stå till toner av ABBA och Pandora.
Vi partade dock inte bara, vi gled runt lite med Amy på isen och myste i soffan, och trots att jag inte fick se twillight så blev jag nöjd med filmvalen en då (iaf dem jag såg, jag somnade ju oftast till kvällsfilmerna)
Poolbesöken gick heller inte av för hackor, jag kan säga att bada bastu med en från Osra som festar i Nora är en upplevelse som oftast slutar i huvudvärk... och ett gott skratt.
En heltoppen resa som kommer ske igen, om jag får bestämma!
Jag ska försöka fota mycket, har tagit med mig systemdigitalen så det blir nog finfint.
Misstänker att det blir allsång i bilen, där jag och Martin ska åka. Jag har plockat med godingar som Absolut 26 och Party groove bla bla med Cyndi Lauper och Earth Wind and Fire bara för att namedroppa några exempel.
Idag: Har jag bakat med Anna, det var jätteroligt, och vår Devils food Cake med Ben n Jerrys glass blev jättemumsigt, vi satt ute på balkongen och mös i vårsolen och jag genomförde även en liten modeshow a la 80-talet. En helfin dag må jag säga, med mycket skratt, prat och musik (däribland Spice Girls, R Kelly mfl.) Nu har vi bestämt att vi ska ha som mål att baka ut hela Leilas "piece of cake" bok, nästa gång blir det citronpaj med hallonmaräng.
Jag kan bara tillägga att Åre var toppen, god mat, rust, härliga dagar, mycket film och ett grymt sällskap.
Hon och jag har verkligen roligare en alla andra, så är det bara. Ingen kan liksom som oss.
Vår night out var lätt en utav de bästa i mitt liv, trots byst incidenten, så rockade vi loss på trappen, riktiga jäkla masters of the stairs. Alla ville liksom vara som oss när vi visade var skåpet skulle stå till toner av ABBA och Pandora.
Vi partade dock inte bara, vi gled runt lite med Amy på isen och myste i soffan, och trots att jag inte fick se twillight så blev jag nöjd med filmvalen en då (iaf dem jag såg, jag somnade ju oftast till kvällsfilmerna)
Poolbesöken gick heller inte av för hackor, jag kan säga att bada bastu med en från Osra som festar i Nora är en upplevelse som oftast slutar i huvudvärk... och ett gott skratt.
En heltoppen resa som kommer ske igen, om jag får bestämma!
Man kanske skulle ta och..
sätta sig i solen. För kom liksom solen och då gick jag ut för att åka skidor, typ vid tio, sen kom regnet och jag kände att jag skulle lika gärna kunna call it a night så det gjorde jag efter några härliga piståk! Men så får jag kommit ner till vm6an titta solen fram igen men jag kände att jag likagärna kunde åka hem jag menar jag får finfrämmande snart, vid tretiden kommer Mickis, helfint tycker jag. ska möta henne och hennes packning vid tågen och innan dess borde jag städa men jag får se hur det blir med det.
Igår: hade vi mysigt pappa och jag, först var jag i backen, tog stendalen igår och när jag kom hem så åt vi renskavsrulle, mums filibabba och såg på Days of Thunder, en 90-tals rulle med en ung Tom Cruise och en lockig Nicole Kidman, en riktigt spännande feelgood film om en bilar.
Därefter gick vi till Dahlboms för att käka och fira att vi äntligen är klara med rusten av vardagsrummet och mitt sovrum, maten som vi åt var jättegod och jättedyr tycker jag, men sicken ostbricka med lokalproducerade ostar och marmelader. Jag älskar ost skulle jag få ta med mig tre obegränsade mängder av någonting till en öde ö skulle jag ta med mig ostbricka, russin och mjölk, det är allt jag behöver.
Men nästa "gå ut och äta" gång ska vi gå till Melker Anderssons nya restaurang här i åre men det blir nästa gång.
Skärtorsdag
Då var det skärtorsdag, ännu en högtid som jag glömmer för varje år, hur ser en skärtorsdag ut, hur firade jag den förra året och är det något speciellt med denna dag? Många frågor och få svar, då pappa är typ likadan som jag. Hur som helst gjorde vi skärtorsdagen till en rustdag, och fan snart är skiten klar och boy vad jag är nöjd. Har tapetserat en hel vägg själv, duktig tycker jag.
Min reflux spökar, skit på den, varje dag förutom igår natt hade jag apont i magen, riktig jävla kramp, så nu har jag fått börjat tänka på att jag inte får äta på kvällarna, annars får jag jätteont och det är så inte värt det. Men jag tror/hoppas att jag får mitt kvällsté i alla fall.
Snarast: ska jag ut med Amy, det är ju Party på byn, alla norrmän har kommit för att fira så grannhuset har norsk ölfest och utan för åker bilarna och tutar, så nå jäkla viktigt måste det ju vara med skärtorsdagen.
Happy easter friends!
Min reflux spökar, skit på den, varje dag förutom igår natt hade jag apont i magen, riktig jävla kramp, så nu har jag fått börjat tänka på att jag inte får äta på kvällarna, annars får jag jätteont och det är så inte värt det. Men jag tror/hoppas att jag får mitt kvällsté i alla fall.
Snarast: ska jag ut med Amy, det är ju Party på byn, alla norrmän har kommit för att fira så grannhuset har norsk ölfest och utan för åker bilarna och tutar, så nå jäkla viktigt måste det ju vara med skärtorsdagen.
Happy easter friends!
Åre, my friend.
Ja då är man och har varit i Åre i några dagar. Helfräsigt! Jag vet inte vad det är men jag älskar detta ställe, att komma hit gör mig harmonisk. Är här med pappa och jag gillar verkligen min pappa, han är så lättsam, ingenting är för dyrt, för jobbigt eller för omöjligt. Han är en livsnjutare och när jag bli stor ska jag bli som honom.
Både han och jag konstaterade att det har varit tur att det varit så crapigt väder hittils (bortsett från den strålande solen vi såg i går, då vi passade på att sola på balkongen med en varm macka och thé och jag gjorde ett musik quiz till pappa) eftersom vi har rustat non stop och hell va nöjd jag är med den äggskalsvita färgen i mitt rum. Idag ska vi tapetsera vardagsrummet med den coola dovt mönstrade och blanka tapeten även den i lite äggskals/stockholmsvit färg.
Imorgon ska det väl bli lite skidor, tror jag.
Har motionspanik, var tvungen att springa/powerwalka 30 min i morse (har inga träningskläder så att springa i oversize skaljacka får mig att se dum ut, så man fick powerwalka när det kom folk.) Ibland går skiten inte att stå emot, känns liksom som man växter 200 kilo för varje dag som går. Tur att jag har pool här så jag kan simma lite i alla fall, nu när jag inte kan springa utan att se dum ut. Annat bli det ju när man åker skidor.
Men jag är ju liksom inte lat, det tar jävligt mycket på krafterna att rusta/måla/skrapa/bära/lyfta/dra hela dagarna.
Jag tycker att ångesten kan försvinna NU!
Jag ska skaffa facebook, tror jag. Jag kan inte längre stå emot trycket från omvärlden, tror jag.
Både han och jag konstaterade att det har varit tur att det varit så crapigt väder hittils (bortsett från den strålande solen vi såg i går, då vi passade på att sola på balkongen med en varm macka och thé och jag gjorde ett musik quiz till pappa) eftersom vi har rustat non stop och hell va nöjd jag är med den äggskalsvita färgen i mitt rum. Idag ska vi tapetsera vardagsrummet med den coola dovt mönstrade och blanka tapeten även den i lite äggskals/stockholmsvit färg.
Imorgon ska det väl bli lite skidor, tror jag.
Har motionspanik, var tvungen att springa/powerwalka 30 min i morse (har inga träningskläder så att springa i oversize skaljacka får mig att se dum ut, så man fick powerwalka när det kom folk.) Ibland går skiten inte att stå emot, känns liksom som man växter 200 kilo för varje dag som går. Tur att jag har pool här så jag kan simma lite i alla fall, nu när jag inte kan springa utan att se dum ut. Annat bli det ju när man åker skidor.
Men jag är ju liksom inte lat, det tar jävligt mycket på krafterna att rusta/måla/skrapa/bära/lyfta/dra hela dagarna.
Jag tycker att ångesten kan försvinna NU!
Jag ska skaffa facebook, tror jag. Jag kan inte längre stå emot trycket från omvärlden, tror jag.
Isn't she lovely
Min Mickis, vi spenderade en helt underbar ´dag tillsammans igår med promenad i boulongern och fika på Waynes, för mig kändes det lite som om vi aldrig hade varit ifrån varandra, som detta tillhörde vanligheten. Sånna känslor gillar jag.
En heltoppen dag må jag påstå och fler ska det bli.
Förövrigt så trodde jag att jag missade en röntgenundersökning på sjukhusen men som tur var hade jag allt under kontroll och behövde inte gå på den eftersom jag redan varit på den undersökningen förra veckan. Så även fast dagen började i lite panik så tror jag att den slutar bra.
Senare ska jag och pappa till Ikea, me like Ikea, där ska vi äta och titta på kök upp till Åre, det kommer bli finimang!
Du borde kanske gå upp en sisådär 8 kilo
Visst,borde är en sak, men göra är en helt annan.
Var hos Katarina, min ventil på Kristallen och jag älskar att gå till henne, jag är en jävel på att prata och hon bara sitter och lyssnar. Alla borde ha en Katarina tycker jag. Hon liksom lyssnar och orkar höra på mig och mina bekymmer. Det är liksom inte bara mat utan studier, utlandsresa, relationer, mycket framtiden och jag tror ärligt talat att hon är intresserad, visst får hon pengar för att lyssna och ställa frågor men på något vis har man ju ändå en relation med henne, jag har ju varit där i tre år, i princip varje vecka och hon vill nog att det går väl för mig i framtiden.
Förr i tiden var det bara mat, allt handlade om mat mer ju mer åren har gått desto mer har fokusen på mat minskat och "att bara prata för det man känner för eller det man har på hjärtat" ökat, vilket jag tycker är skönt det bevisar ju bara att man blir bättre och bättre/starkare och starkare men eftersom jag går ju där för ett syfte så måste hon ju alltid i slutet fråga:
Hur går det med maten då?
Men that's it.
Jag vet inte hur man ska förhålla sig till detta, om man ska skriva om sånt här i en blogg eller om man bara ska hålla det inom sig och frågar någon kan man svara. Men jag menar visst finns det saker man inte skriver, men samtidigt är och har detta varit något som förföljt mig länge, något som jag stolt kan säga att jag jobbar emot mer än jobbar med som det var förut. Samtidigt som det handlar om mig och är en stor del utav ens liv oavsett tillstånd så vill man liksom inte vika ut sig helt, eller det liksom kanske inte intresserar andra. Men för mig är det så stort att äntligen se mig själv som Angelica och inte anorexi-Angelica, det har tagit många års kamp att se sig själv som en individ och jag kom att tänka på hur viktigt det är för en med ätstörningar att man inte ser sin sjukdom som en prestige eller ett med sig själv utan att man om man vill bli bra ser sig själv som en egen stark bubbla, där saker och ting kan passera men det som hotar en kan man stöta ifrån sig istället för att erbjuda en plats i sin bubbla.
Anledningen till att jag kom att tänk på det här var dels pga mitt Katarina möta och dels för programmet tonårsliv där en tjej har ätstörningar och vill bli fri från det. Inte för jag vet något men jag får den känslan att hon inte riktigt kan släppa taget, att utan sjukdomen känner hon sig som tom och identitetslös och då kan det vara svårt att bli frisk om man inte vågar hitta sig själv. Men detta är som sagt mina personliga spekulationer på någon jag inte vet ett skvatt om men tv har fått henne att framstå så tycker jag.
Tonårsliv är förövrigt en jättebra serie om tre tjejer som kämpar lite i motvind, jag är mycket imponerad av mamman Monica som valde att skaffa barn och hon tar hand om den själv, hon verkar vara så ansvarsfull tillskillnad från hennes 29 åriga av och till pojkvän (barnets pappa). Starkt av henne tycker jag!
Idag då: Förutom besöket hos Katarina har jag varit och handlat med mamma, varit på en kortis promenad med Amy och lagat mat, katarellsoppa i påse, svårt va? men jag fräste faktiskt kantareller med basilika och hade i, så lite hjärta har jag lagt ner. Nu närmast ska jag städa/dammsuga mitt rum, sen får vi se känner mig kanske trött och ostar sådär ibland så jag tror jag spar springningen tills på torsdag, även om det vore skönt att göra det idag.
Bara för att få bjuda på en ytterligare long-time-ago bild som visar mina många frisyrer genom åren har jag valt denna, från 2006 (kanske) jag kallar mästerverket för LUGGEN!
)
NYCkap
Älskar staden, älskar shoppingen, här kommer lite bilder från mina inköp
Adore my Nike, ett kap 400 spänn
Lika mycket som I adore my Adidas, som var ett bättre kap, 250 kr för en sådan udda modell
Ett turistmåste, kommer dock vara snygga i sommar till min nya ljusblåa jeansjacka även den från NYC
Det är jag och Ed Hardy, inget direkt kap men 500 spänn på Macys, definitift värt det!
Lång, fin ringning, smal och Yogi Bear på magen, kan det bli bättre från Junk Food?
Min mössa från Coal, blir läcker i backarna i Åre. Denna mössa var ett rent impuls-måste ha-köp.
Min oversize tröja från Grey, köpt på Urban O F
Sen tillkommer ju jeans, svarta siden haarembyxor, jeansjacka, bikini och en snygg svart kappa i oversize modell.
Don't you just love NYC
En tillbaka blick
Bara för att jag är trött och inte har något speciellt för mig förutom att välja bilder som vi ska printa upp till stugan så gick jag över lite bilder på mig själv, snacka om att jag är lite utav en okrönt drottning i posebilder.
Man ska väl börja från början..
Vägen från Tyskland 2002
Mer spännande bilder uppkommer efter mån om tid.
Man ska väl börja från början..
Vägen från Tyskland 2002
Mer spännande bilder uppkommer efter mån om tid.
Dance with somebody
Hemma igen, efter fem dagar på sjukhus. Jag vet inte men jag känner mig konstig, jag vill liksom inte vara hemma, innan jag reste då trivdes jag så bra, men nu när jag har varit på grannens grönare gräsmatta så känner jag mig inte nöjd, jag längtar till USA. Ge mig USA nu! Jag får en inre panik som bara byggs på, hoppas att det mildras när snön försvinner. Just nu känner jag mig bara tom. Kändes nästan som jag inte kom hem utan till jobbet, usch.
Tills bättre vindar kommer får jag bara låtsas som det regnar, eller nåt.
Idag: Ja har hostat hela natten, gick upp kl 4 och kokade honungsthé och satt i sängen för att bota min rethosta, utan någon lycka. Allt hostande gjorde att när jag vaknade för att gå upp, hade jag både magsmärtor och ont i huvudet. Hela världen snurrade när jag skulle till köket.
Det är väl en aning bättre nu.
Vill liksom bara vara frisk, fick ett erbjudande om myskväll imorgon, jag vill så gärna men när en 100 meters promenad känns som ett maratonlopp börjar man tvivla på sin förmåga. Om kroppen inte orkar så får jag hoppas att det blir fler myskvällar.
Jag har dock varit så produktiv jag kan, har sökt jobb. Jag har ju det på furuvik, vet inte om jag ska ta det. Men det får bli en senare överläggning.
Sen har jag nyss ätit lunch, två mackor och en kopp thé, precis vad jag behöver, så nu är jag mätt som en plätt.
Kvällen då? Den ska jag spendera hos pappa, han, jag, så ska det låta, en bra film och mat. Undrar vad det blir, har levt på skonkost sen fredags och allt det jag vill ha som typ kinamat, tacos osv kan jag nog inte äta, dels orkar jag inte och dels är det för starkt. Hoppas det blir nå gott som är lätt att äta.
Framtidens "To do" lista:
* Umgås med Mickis
* Baka med Anna
* Hundpromenad med Linda nästa fredag
* Ringa Kilroy om utbildning
* Göra studiebesök hos pappas kompis på mäklar firman
* Höra med Daniel om jag kanske kan prata med hans mamma om juridik yrket, och såklart ta en filmkväll med honom också!
* Leta bostad i USA
* Anmäla mig till Greencard lotteriet på US department
* Fortsätta söka jobb
* Umgås med Maria
* Plugga upp franskan, tack vare hat Benno.
* Söka stipendier
* Göra Karibien filmen
* ÅKA TILL ÅRE, yes!
* Hjälpa pappa rusta i stugan i Åre
* Se över finanserna, kanske söka studielån via, kanske fråga min farfar om ett lån om han inte anser att vid 93 års ålder skänka en liten summa till ett alltid lika stöttande barnbarn. Lutar nog mer till lånet trots att han skulle kunna ge mig.
* Besöka Monika den 21/4 angående studierna
* Söka studentvisum
Nu kommer jag inte på något mer, men detta räcker for now.
Fil som smakar vanilj, skulle inte tro det.
Detta dag har i princip bara bestått av undersökningar, gastroskopin överlevde jag med näppe, var lite obehagligt men väldigt coolt att se in i mig liksom, Rektroskopin var snäppet värre när det kommer till smärtan, speciellt när dem blåste in luft i tarmen, kändes som hela blidtarmen skulle explodera. Men jag var klar vid nio med beskedet att jag har kronisk refluxsjukdom och magkatarr, urinvägsinfektionen är nog borta nu tror jag.
Men skönt att jag fick konkreta bevis att du har det, det och det. Istället för att bli behandlat för 1000 andra saker.
Idag ska jag åka hem och det ska vi fira med våfflor, då det är den våffeldagen idag, de fettisdagen, julafton och min födelsedag är de bästa på hela året, nästan iaf. Jag älskar våfflor, men i lagom mängd.
Är den inte fascinerande, min granne som legat och skrikit i 3 dagar vet fortfarande inte vart hon är trots att sköterskorna har talat om det. Tjuvlyssnade lite på samtalet,
-Vet du vart du är?
Nej
-Ingen aning?
Nee
-Du är på sjukhuset?
Va är jag?
- Ja och du har varit här i flera dagar nu
har jag?
-Jaa
säger du det. "
Jag vet inte, jag borde tycka synd om henne, men jag tycker hon mest är irriterande och rolig. Kanske känner såhär eftersom hon åtskilliga gånger har väckt mig med sitt skrik.
Men snart slipper jag bli väckt av grannen, thank god for that.
Nu ska det bli skönt att duscha, jag är läskig nu, men mitt hår lär väl älska att man inte övertvättar det som det ibland kan hända att jag gör.
Jag slog två flugor i en smäll idag, jag hade sedan tidigare blivit kallad till matsrype och svalg röntgen och det visade sig vara idag och svag som jag är fick jag åka rullstol ner till 4an och när skulle dem röntga mig stående med någon tjock vätska som jag skulle svälja gång på gång. Hon som gav mig drickan sa först att det smakade som fil med vanilj, jag bara, åh gott det kan behövas då jag måste svälja detta 20 gånger för att få alla bilder. Som fan att det smakade vaniljfil, snarare mosad aphjärna. Usch va äckligt det var, tillslut tänkte jag bara säga, nej jag grejar inte detta nå mer, låt mig gå. Du vet den känsla när man har utsatt sig för något obehagligt och man tror att detta blir den sista gången och tycker att det är skönt att det är över snart, den känslan fick jag säkert 15 gånger under den halvtimmen.
Läkaren bara, ja också en klunk till, en klunk till, efter tio svep tänkte jag kasta in handuken, men sen kom jag på att så skulle Rocky aldrig gör, man ska härdas.
Allting avslutades med att jag var tvungen att äta en köttbulle med kletet i, herregud tänkte jag, men till min förvåning smakade de köttbulle och inte ihopblandad kompost eller någon annat läbbigt.
Det finns som sagt inget ont som inte har nå gott i sig.
Men skönt att jag fick konkreta bevis att du har det, det och det. Istället för att bli behandlat för 1000 andra saker.
Idag ska jag åka hem och det ska vi fira med våfflor, då det är den våffeldagen idag, de fettisdagen, julafton och min födelsedag är de bästa på hela året, nästan iaf. Jag älskar våfflor, men i lagom mängd.
Är den inte fascinerande, min granne som legat och skrikit i 3 dagar vet fortfarande inte vart hon är trots att sköterskorna har talat om det. Tjuvlyssnade lite på samtalet,
-Vet du vart du är?
Nej
-Ingen aning?
Nee
-Du är på sjukhuset?
Va är jag?
- Ja och du har varit här i flera dagar nu
har jag?
-Jaa
säger du det. "
Jag vet inte, jag borde tycka synd om henne, men jag tycker hon mest är irriterande och rolig. Kanske känner såhär eftersom hon åtskilliga gånger har väckt mig med sitt skrik.
Men snart slipper jag bli väckt av grannen, thank god for that.
Nu ska det bli skönt att duscha, jag är läskig nu, men mitt hår lär väl älska att man inte övertvättar det som det ibland kan hända att jag gör.
Jag slog två flugor i en smäll idag, jag hade sedan tidigare blivit kallad till matsrype och svalg röntgen och det visade sig vara idag och svag som jag är fick jag åka rullstol ner till 4an och när skulle dem röntga mig stående med någon tjock vätska som jag skulle svälja gång på gång. Hon som gav mig drickan sa först att det smakade som fil med vanilj, jag bara, åh gott det kan behövas då jag måste svälja detta 20 gånger för att få alla bilder. Som fan att det smakade vaniljfil, snarare mosad aphjärna. Usch va äckligt det var, tillslut tänkte jag bara säga, nej jag grejar inte detta nå mer, låt mig gå. Du vet den känsla när man har utsatt sig för något obehagligt och man tror att detta blir den sista gången och tycker att det är skönt att det är över snart, den känslan fick jag säkert 15 gånger under den halvtimmen.
Läkaren bara, ja också en klunk till, en klunk till, efter tio svep tänkte jag kasta in handuken, men sen kom jag på att så skulle Rocky aldrig gör, man ska härdas.
Allting avslutades med att jag var tvungen att äta en köttbulle med kletet i, herregud tänkte jag, men till min förvåning smakade de köttbulle och inte ihopblandad kompost eller någon annat läbbigt.
Det finns som sagt inget ont som inte har nå gott i sig.
Surprise
Jag är fortfarande inlagd, otippat va? Jag har heller inte gjort någon gastroskopi idag därför har jag varit fastande 20 timmar helt i onödan för att nu igen efter midnatt göra om samma procedur, men imorgon då är det tredje gången gillt.
Nu ska jag väl ta och sova snart, om min hosta tillåter mig det det vill säga.
Annars har jag börjat trivas här, riktigt hemtrevligt nästan.
Hur som helst hatar jag Windows, Microsoft, det känns som datorn ska bli överhettad och explodera bara men tar hem ett program, visst uppkopplingen kanske inte är den bästa från sjukhuset men va fals, det ska inte ta 45 minuter för att ta hem det nya msn. + att det nya msn får mig att känna mig old school och gammal, den nya designen gör mig förvirrad. Nej tacka vet jag AppleNu ska jag väl ta och sova snart, om min hosta tillåter mig det det vill säga.
10:30
Snart väntar Gastroskopin, är jag nervös? Nej faktiskt inte, jag är ganska lugn, har ont i magen och då kan man inte gå runt och tänka på så mycket annat.
Natten då? Usch, trots att jag fick hostmedicin, rethostmedicin och thé med mycket honung, så vaknade jag 03:10 av magsmärtor och timmarna från jag gick och la mig tills jag fick smärtstillande, var hemskt, en lång väntan i tron om att hostmedicinerna skulle verka, men nej, tillslut blev jag övertygad om att jag hade blivit resistent mot dem och min första tanke var: Kunde jag inte brutit benet istället för att ha blivit resistent mot de. Men nattsköterskan lugnade mig med att säga att förmodligen hade hostan blivit värre och då biter inte medicinerna på hostan. Toppen, bind fast mig på en skateboard och skicka mig ut i en backhoppasbacke med förbunda ögon.
Men tillslut kunde jag somna för att vakna är ett gallskrik, HJÄÄLP! min granne skulle få sätta sig på en stol och bångstyrig som en 3 årig ville hon inte det och därmed började hon skrika hejvillt. Trött och förbannad som jag är blev det inte bättre att mamma ringde några minuter efter. Hallå, jag är sjuk och trött, legat och hostat halva natten och när jag äntligen funnit frid, ringer min mamma. Då, som alltid när jag börjar prata blir jag pigg. Bättre blev det inte eftersom jag måste fasta och då blir frukosttimmen för en som vill ha frukost så fort den går upp olidlig. Det är limpmackor med ost där, thé där och havregrynsgröt hos min dementa granne och jag ligger med knappt ett glas vatten. Men trösten var ju ostkakan igår,tanken gjorde att jag kunde överleva frukosttimmen. Inte för att jag har någon aptit eller för att jag är specielltt stor i maten så ligger rutinen och vetskapen om att man kommer vara så slut utan frukost hela dagen.
Undrar om jag ska se på film eller om jag ska fortsätta se på Maloo i efter 10, jobbigt beslut, men måste tas oavsett.
Men först ska jag nog ta och ringa min tv-spelsgalna pojkvän.
Natten då? Usch, trots att jag fick hostmedicin, rethostmedicin och thé med mycket honung, så vaknade jag 03:10 av magsmärtor och timmarna från jag gick och la mig tills jag fick smärtstillande, var hemskt, en lång väntan i tron om att hostmedicinerna skulle verka, men nej, tillslut blev jag övertygad om att jag hade blivit resistent mot dem och min första tanke var: Kunde jag inte brutit benet istället för att ha blivit resistent mot de. Men nattsköterskan lugnade mig med att säga att förmodligen hade hostan blivit värre och då biter inte medicinerna på hostan. Toppen, bind fast mig på en skateboard och skicka mig ut i en backhoppasbacke med förbunda ögon.
Men tillslut kunde jag somna för att vakna är ett gallskrik, HJÄÄLP! min granne skulle få sätta sig på en stol och bångstyrig som en 3 årig ville hon inte det och därmed började hon skrika hejvillt. Trött och förbannad som jag är blev det inte bättre att mamma ringde några minuter efter. Hallå, jag är sjuk och trött, legat och hostat halva natten och när jag äntligen funnit frid, ringer min mamma. Då, som alltid när jag börjar prata blir jag pigg. Bättre blev det inte eftersom jag måste fasta och då blir frukosttimmen för en som vill ha frukost så fort den går upp olidlig. Det är limpmackor med ost där, thé där och havregrynsgröt hos min dementa granne och jag ligger med knappt ett glas vatten. Men trösten var ju ostkakan igår,tanken gjorde att jag kunde överleva frukosttimmen. Inte för att jag har någon aptit eller för att jag är specielltt stor i maten så ligger rutinen och vetskapen om att man kommer vara så slut utan frukost hela dagen.
Undrar om jag ska se på film eller om jag ska fortsätta se på Maloo i efter 10, jobbigt beslut, men måste tas oavsett.
Men först ska jag nog ta och ringa min tv-spelsgalna pojkvän.
Det är jag, klockan och min dementa granne
Idag? Visst jag har sett på film, ätit ostkaka, haft besök av mamma, pappa och supergulliga sjuksköterskor. Så dagen har varit bra. Det är konstigt trots att man nästan enbart ligger så går tiden frammåt. Det går nästan mer långsamt hemma än här.
Vad kan jag säga som är negativt då? Min dementa granne som tror att jag iförd hello kitty pyjamas jobbar här och tänker servera henne kaffe. Nej du tant lilla, jag har magont och nu går jag.
Klockan, alltså igår, tillslut pumpade hjärtat i samma tackt som klockjäveln, sur, trött och ont som jag har klev jag upp, drog ner klockan och slet ut batterierna. Dö klockfan dö! sen somnade jag för att sen vakna och problem nummer två, hostan. Gud förbarme mig och min hosta. Jag svär, hellre har jag magsjuka och brutet ben än hosta.
Men nu har jag fått hostmedicin så jag kan överleva natten, jag måste ju vara laddad inför morgondagens utmaning Gastroskopi, det innebär att jag måste vara fastande, ta laxerande för att läkarna ska kunna köra ner en kamera i magen genom munnen och inte nog med det ska jag få uppleva samma sak fast med andra ändan, en såkallad Rekostropi. Alla är så uppmuntrande "åh stackare" är det vanligaste, "åh nej" är tätt följt.
Men va fan jag är Rocky, detta kommer bli en enkel match.
Vad kan jag säga som är negativt då? Min dementa granne som tror att jag iförd hello kitty pyjamas jobbar här och tänker servera henne kaffe. Nej du tant lilla, jag har magont och nu går jag.
Klockan, alltså igår, tillslut pumpade hjärtat i samma tackt som klockjäveln, sur, trött och ont som jag har klev jag upp, drog ner klockan och slet ut batterierna. Dö klockfan dö! sen somnade jag för att sen vakna och problem nummer två, hostan. Gud förbarme mig och min hosta. Jag svär, hellre har jag magsjuka och brutet ben än hosta.
Men nu har jag fått hostmedicin så jag kan överleva natten, jag måste ju vara laddad inför morgondagens utmaning Gastroskopi, det innebär att jag måste vara fastande, ta laxerande för att läkarna ska kunna köra ner en kamera i magen genom munnen och inte nog med det ska jag få uppleva samma sak fast med andra ändan, en såkallad Rekostropi. Alla är så uppmuntrande "åh stackare" är det vanligaste, "åh nej" är tätt följt.
Men va fan jag är Rocky, detta kommer bli en enkel match.
Snövit och dem 7 dvärgarna
Jahapp, jag som trodde att jag skulle få åka hem idag men icke sa nicke, doktorn kom in här i morse och sa att jag ska stanna en dag till. På sätt och vis tycker jag det är skönt,jag har varit med om så många gånger som jag fått åkt hem utan hjälp och bara fått vänta på att bli frisk hemma. Här får jag hjälp med medicinering, mat och allt annat. Inte för att låta bekväm men det är en större trygghet att vara här på sjukhuset med kunnig personal runt omkring. Jag menar vad som helst kan hända bara för jag kan gå rakt nu och gå på toa själv nu så kan allt vända på tio minuter och jag blir som ett kolli.
En rolig eller egentligen ganska tragisk företeelse är att jag nu innehar första pallplats i familjen när det kommer till mediciner, 13 stycken igår och idag från kl 12 am har jag kommit upp i åtta. Då får man även ta i hänsyn att jag har en 93 årig farfar vars sista tid har präglats av sjukdomar. Men still innehar jag fösta plats, det var pappa som kom på det, han räknade ut att farfar som mest ätit 9 mediciner på en dag och jag 19årigen 13 tabletter!
Detta är någonting jag ofta skojar om och egentligen de flesta runt mig men i självaste verket är detta någonting som plågar mitt sinne. Visst ligger det en viss ironi i all denna tragik men jag menar vem fan vill leva såhär, jag är mycket medveten om att det finns dem som har det mycket värre, men i jämförelse med alla jag känner är jag den sjukaste.
Och mycket utav denna sjuklighet ligger i att jag för 8 år sedan drabbades är ätstörningar som på senare år gjort mig svag och motaglig för sjukdomar, då jag inte har något riktigt imunförsvar, detta tillsammans med mina nergångna halsmandlar gör mig som offer i spindelns nät.
Skulle jag leva om skulle jag gjort annorlunda, ibland blir det inte som man har tänkt sig, det enda man kan göra är att ta tag i här och nu, därför var valet att bli frisk ett leende till livet, för svart på vitt handlade valet om liv eller död, min Katarina söger ibland att detta kunde ha blivit den död, och det är då man börjar prioritera annorlunda, se saker och ting i ett annat perspektiv.
Det har altid handlat om keep your freinds close and your enemies closer, ätstörningen är en fiende likväl som en trygghet någonting man vill men inte kan vara utan, ett beroende, mitt heroin. Det blir en identitet, någonting man försvarar för att sedan, när valet som jag gjort, fördömer.
När jag i skolan läste Äcklet av Sartre så blev ätstörningen mitt gnagande äckel, ständigt sittande på min högra axel, den del av kroppen jag är mest beroende av. Trots att jag har lämnat Sartes äckel bakom mig och ser mig själv lite mer som Rocky, där ätstorningen är min motståndare i ringen som jag till varje pris ska knockouta. Att jag har kommit att se mig själv isär från min fiende/motståndare är något jag är stolt över. Rom byggdes inte under en natt.
Detta kapitel i mitt liv är ingenting jag är stolt över, då det har förstört det mesta runt mig. Ta bara en sådan enkel grej som träning, det är få sporter som inte får mig att tänka på förbränning, "normala" människor kan banta, det kommer vi aldrig kunna göra utan att det går över styr, sa en god vän till mig och det är sant då hamnar man i striden mot kilorna och då blir målet som till en början var 60 kilo kanske bli 55 för att sedan bli 50. Det finns ingen gräns på hur långt man kan gå som sjuk.
Som tur är går jag långsamt men säkert bort från all hetts, men fortfarande med eller utan fienden vid min sida så om jag skulle vara en av det sju drävgarna skulle jag vara sjuker.
En rolig eller egentligen ganska tragisk företeelse är att jag nu innehar första pallplats i familjen när det kommer till mediciner, 13 stycken igår och idag från kl 12 am har jag kommit upp i åtta. Då får man även ta i hänsyn att jag har en 93 årig farfar vars sista tid har präglats av sjukdomar. Men still innehar jag fösta plats, det var pappa som kom på det, han räknade ut att farfar som mest ätit 9 mediciner på en dag och jag 19årigen 13 tabletter!
Detta är någonting jag ofta skojar om och egentligen de flesta runt mig men i självaste verket är detta någonting som plågar mitt sinne. Visst ligger det en viss ironi i all denna tragik men jag menar vem fan vill leva såhär, jag är mycket medveten om att det finns dem som har det mycket värre, men i jämförelse med alla jag känner är jag den sjukaste.
Och mycket utav denna sjuklighet ligger i att jag för 8 år sedan drabbades är ätstörningar som på senare år gjort mig svag och motaglig för sjukdomar, då jag inte har något riktigt imunförsvar, detta tillsammans med mina nergångna halsmandlar gör mig som offer i spindelns nät.
Skulle jag leva om skulle jag gjort annorlunda, ibland blir det inte som man har tänkt sig, det enda man kan göra är att ta tag i här och nu, därför var valet att bli frisk ett leende till livet, för svart på vitt handlade valet om liv eller död, min Katarina söger ibland att detta kunde ha blivit den död, och det är då man börjar prioritera annorlunda, se saker och ting i ett annat perspektiv.
Det har altid handlat om keep your freinds close and your enemies closer, ätstörningen är en fiende likväl som en trygghet någonting man vill men inte kan vara utan, ett beroende, mitt heroin. Det blir en identitet, någonting man försvarar för att sedan, när valet som jag gjort, fördömer.
När jag i skolan läste Äcklet av Sartre så blev ätstörningen mitt gnagande äckel, ständigt sittande på min högra axel, den del av kroppen jag är mest beroende av. Trots att jag har lämnat Sartes äckel bakom mig och ser mig själv lite mer som Rocky, där ätstorningen är min motståndare i ringen som jag till varje pris ska knockouta. Att jag har kommit att se mig själv isär från min fiende/motståndare är något jag är stolt över. Rom byggdes inte under en natt.
Detta kapitel i mitt liv är ingenting jag är stolt över, då det har förstört det mesta runt mig. Ta bara en sådan enkel grej som träning, det är få sporter som inte får mig att tänka på förbränning, "normala" människor kan banta, det kommer vi aldrig kunna göra utan att det går över styr, sa en god vän till mig och det är sant då hamnar man i striden mot kilorna och då blir målet som till en början var 60 kilo kanske bli 55 för att sedan bli 50. Det finns ingen gräns på hur långt man kan gå som sjuk.
Som tur är går jag långsamt men säkert bort från all hetts, men fortfarande med eller utan fienden vid min sida så om jag skulle vara en av det sju drävgarna skulle jag vara sjuker.
Tack jag mår bättre
Ni som frågar efter mig, tack för er omsorg, jag blir så glad <3
Har nyss fått smärtstillande så nu kan jag gå som en riktig människa, har inte ätit någonting men ska nog ta lite kräm och mjölk nu kanske en macka om jag orkar. Ska nog se beck sen, hoppas Martin kommer snart, annars är det väl så.
Har nyss fått smärtstillande så nu kan jag gå som en riktig människa, har inte ätit någonting men ska nog ta lite kräm och mjölk nu kanske en macka om jag orkar. Ska nog se beck sen, hoppas Martin kommer snart, annars är det väl så.
Vaken i den eviga smärtan
Nej nu är jag för dramatisk, men jag har vaknat och jag vaknade upp i smärtan, så like sanning ligger det i de.
Nej nu vill jag kliva upp, träffa Mickis och shoppa men istället ligger jag här med skuldkänslor, nu när vi äntligen skulle träffas, när hon hade blivit frisk, jag kommit hem från semestern och allt skulle bli så toppen, så blir jag sjuk, igen... Men vi har hela livet att ta igen allt vi missat. Bara behöver uppdaterats så är vi back on track. Det är så med vissa människor, Emelie är en sådan människa, har inte pratat med henne på ett år men skulle vi ses så är det precis som vanligt och så är det med Mickis, nog för jag ångrar varje sekund jag inte fanns där, allt det jag måste ha missat med hennes liv så hoppas jag och tror att när vi ses kommer den här känslan att vi aldrig varit ifrån varandra. Jag tror inte att man måste börja om, utan mer se det som att här är vi nu och det finns inget som kan stoppa oss.
Jag har inte glömt hur vi var.
Vi kanske kan åka till Åre i år eller nästa, det ska jag fråga om hon vill och kan, och om hon inte har tid kan vi ta en dag i kungsberget istället :)
Nyss var sjuksyster in här och denna gången fick jag bara tre tabletter, förra gången fick jag sju i ett litet shotplast glas.
Åh dem vill få mig att lämna sängen, visst sure jättelätt jag kan inte ens gå rakt så går jag ser jag ut som min 93 åriga farfar med magsmärtor och ett sjudumdrans illamående.
Urinvägsinfektion, nej jag tror inte det och om that it the case så är det nog 2 saker till som spökar.
Nu ska jag fortsätta se på reprisen av let's dance och sova, kanske till och med begrunda utsikten från 12 våningen.
Hoppas pappa kommer snart, han är toppen, som han är med med mig, tog ledigt från hans krävande jobb för att sitta en hel dag på akuten med mig, var här 5 timmar igår och hade köte en fototidning "ja jag är ju inte så jättebra på tjej tidningar" nej men söta pappa det är jättebra med fototidning, älskar ju sånt.
Så roligt med pappa när man ber honom köpa festis kaktus/lime köper han inte en utan tre stora flaskor + tre mer, hallon/blåbär, naturgodis och tre bananer. Är han inte underbar min pappa?
Kanske ska prata med honom via skype (varje gång jag hör ordet skype ser jag Teddy Wallen framför mig, konstigt nog)
Nej nu vill jag kliva upp, träffa Mickis och shoppa men istället ligger jag här med skuldkänslor, nu när vi äntligen skulle träffas, när hon hade blivit frisk, jag kommit hem från semestern och allt skulle bli så toppen, så blir jag sjuk, igen... Men vi har hela livet att ta igen allt vi missat. Bara behöver uppdaterats så är vi back on track. Det är så med vissa människor, Emelie är en sådan människa, har inte pratat med henne på ett år men skulle vi ses så är det precis som vanligt och så är det med Mickis, nog för jag ångrar varje sekund jag inte fanns där, allt det jag måste ha missat med hennes liv så hoppas jag och tror att när vi ses kommer den här känslan att vi aldrig varit ifrån varandra. Jag tror inte att man måste börja om, utan mer se det som att här är vi nu och det finns inget som kan stoppa oss.
Jag har inte glömt hur vi var.
Vi kanske kan åka till Åre i år eller nästa, det ska jag fråga om hon vill och kan, och om hon inte har tid kan vi ta en dag i kungsberget istället :)
Nyss var sjuksyster in här och denna gången fick jag bara tre tabletter, förra gången fick jag sju i ett litet shotplast glas.
Åh dem vill få mig att lämna sängen, visst sure jättelätt jag kan inte ens gå rakt så går jag ser jag ut som min 93 åriga farfar med magsmärtor och ett sjudumdrans illamående.
Urinvägsinfektion, nej jag tror inte det och om that it the case så är det nog 2 saker till som spökar.
Nu ska jag fortsätta se på reprisen av let's dance och sova, kanske till och med begrunda utsikten från 12 våningen.
Hoppas pappa kommer snart, han är toppen, som han är med med mig, tog ledigt från hans krävande jobb för att sitta en hel dag på akuten med mig, var här 5 timmar igår och hade köte en fototidning "ja jag är ju inte så jättebra på tjej tidningar" nej men söta pappa det är jättebra med fototidning, älskar ju sånt.
Så roligt med pappa när man ber honom köpa festis kaktus/lime köper han inte en utan tre stora flaskor + tre mer, hallon/blåbär, naturgodis och tre bananer. Är han inte underbar min pappa?
Kanske ska prata med honom via skype (varje gång jag hör ordet skype ser jag Teddy Wallen framför mig, konstigt nog)
Det finns inget slut
Usch jag mår bara så dåligt, tack gode gud att jag får stanna en till dag, hur skulle jag kunna klara mig hemma.
Nu ska jag sova, det behöver jag
Nu ska jag sova, det behöver jag
