Angelica

Okej, lugn. Nej jag kan inte. Jag mår hemskt, jag åker om en vecka, fatta om en vecka flyttar jag till USA, visst jag längtar till värmen, men just nu känns allting bara pressat. Jag har inte packat, inte fått mitt visum (får det dock 4/8), inte köpt flygbiljetter, ingenting. Jag jobbar 45 timmar i veckan, börjar 6 varje morgon så när jag kommer hem är jag helt slut.
Mitt tillstånd kallas PANIK!
Och på det känner jag en oerhörd ångest att jag inte har tid att springa lika långt och inte lika ofta.
Andas
Alla man vill träffa, allt man vill göra, allt känns bortprioriterat, kunde inte dygnet vara 48 timmar istället?

Helgen, min sista i Sverige ska firas med bravu, Anna sticker till Paris den 10 och jag till USA, därför ska vi ha århundradets fest med rött, vitt och blått som fäger med "tills man stupar" som slag ord. Idag är det inhandling till festen. Kommer bli 15 tummar upp, tänk 90-tals disco med bakverk, bål, chips och popcorn, dip och allt som hör fester till.
På söndag är det 20 års kalas/hej då fest för släktingarna även där med amerikanskt tema, pappa ska göra kräftor, louisianna style som äts direkt på bordet.
Helgen stavas med stora bokstäver.

Förrutom inhandlingen ska Kalle och jag gå ut och käka, han har bokat bord på något hemligt ställe, me love överaskningar.
Är det inte fint när han skriver söta lappar till mig när han ska iväg till jobbet och jag fortfarande sover?
Är det inte underbart när han gör i ordning en överaskningsfin middag på en onsdag? 
Är det inte kärlek när han varit borta i Spanien en vecka och första natten har han bäddat fint och strött rosenblad i hela sängen?
Sånt gör mig glad. Han gör mig glad.